Presskonferensen
Den 12:e april 2007. Katja sitter bänkad i tv- soffan i en lägenhet tre trappor upp i centrala Minsk. En lägenhet med rosa plyschmöbler och spetsgardiner för fönstret. Från fönstret har hon utsikt över stadens breda paradaveny där skymningen just har lagt sig över våren. Men Katja tittar inte ut genom fönstret. Katja stirrar uppmärksamt på tv- rutan. Hon är inte ensam. Det är ett gäng engagerade personer i 20- 30- årsåldern som sitter i sofforna just nu, alla lika fokuserade på det som händer på tv: n. Lukasjenko håller vårens presskonferens. Ämnet som avhandlas för tillfället är massmedia och presidenten är i full färd med att svara på frågan:
- Herr president, varför hindrar ni kontinuerligt försäljning och tryckning av oberoende tidningar?
Lukasjenko rodnar och gestikulerar ivrigt, han säger:
- Vill ni få tillåtelse att trycka upp era tidningar vid de statliga tryckerierna så att ni kan få chansen att skriva mer skitsnack om mig?
I raderna av journalister som deltar i presskonferensen finns bara ett par representanter för fristående press. Katja pekar på en av dem, en kvinna i röd tröja:
- Det där är min chefredaktör.
Katja arbetar på en av de större fristående dagstidningarna i Vitryssland. Hon berättar att hon aldrig skulle kritisera Lukasjenko i en artikel.
-Tidningen kan läggas ner, och mig, mig kan de skicka till arbetsläger.
Journalistförbundet
Belarusian Association of Journalism, BAJ, är Vitrysslands ickestatliga journalistförbund. Journalistförbundets lokaler ligger på nedersta våningen i ett höghus. Ljuset sipprar in genom halvöppna persienner och på väggen sitter en affisch med texten: Where are all the journalists? Bilden under visar journalister som gömmer sig i skrymslen och vrår, eller hotas med en pistol mot tinningen. Tatiana Melnichuk arbetar som viceredaktör för BAJ: s tidning. Hon pekar på dörrskylten utanför lokalerna.
- Förra gången polisen var här fick vi en notering. Förut hade vi bara vårt namn på dörren: Belarusian Association of Journalism. Men enligt polisen måste det stå: The non-governmental organisation Belarusaian Association of Journalism. En sådan notering räcker inte för att vi ska förlora registreringen som organisation. Men två detaljer till av samma slag och vi får slå igen.
Att en ickestatlig organisation får regelbundna påhälsningar av polisen är ingen ovanlighet i Vitryssland, Vitryssland den polistätaste staten i Europa. Här finns en säkerhetstjänst som har behållit sitt namn sedan sovejttiden: KGB.
Tatiana berättar att det inte finns någon ickestatlig radio eller tv i Vitryssland idag, även om vissa oberoende radiokanaler sänder ifrån utlandet. Däremot finns det mellan 20 och 30 fristående tidningar och tidskrifter. Liksom Katjas tidning måste de noga väga sina ord för att undvika allt som kan verka provokativt. Under Lukasjenkos styre har de ekonomiska och administrativa restriktionerna för den fristående pressen ökat. Eftersom nästan alla tryckerier är statliga har en fristående tidning svårt att bli utgiven över huvud taget. Många större tidningar väljer att trycka i Smolensk, i Ryssland.
- Men bussarna med de nytryckta tidningarna stoppas av polisen på tillbakavägen, säger Tatiana. De blir uppehållna av olika svepskäl, ibland upp till en vecka, så deras nyheter har alltid hunnit bli gamla när de väl når läsarna.
När tidningarna är tryckta ska de också distribueras. Sedan 2006 är det i stort sett omöjligt för en ickestatlig tidning att spridas via det statliga postverket.
- En del tidningar försöker distribuera sig själva, via privata distributörer. Men de lyckas sällan hålla på längre än ett halvår innan de stoppas av myndigheterna.
Ett annat hinder kan vara att hitta en lokal att vistas i. 90 procent av alla kontorsbyggnader är statsägda; ägarna samarbetar inte med oppositionella. Efter 1997 har över 300 publikationer tvingats stänga igen: antingen dukat under av motgångarna, eller blivit belagda med utgivningsförbud. Utöver de praktiska problemen har det blivit allt vanligare att journalister och deras familjer utsätts för personliga trakasserier och hot. Tatiana kastar en menande blick mot ett porträtt på väggen bakom henne. Ett porträtt av hennes kollega, tv- fotografen Dmitrij Zavadskij, en av de journalister som har försvunnit under mystiska omständigheter.
Förtal av presidenten
2002 var året då två journalister för första gången blev dömda efter de paragrafer som handlar om "förtal av presidenten". Det var redaktören Mikola Markevitj och journalisten Paval Mazhejka från den fristående dagstidningen Pahonja. Orsaken till åtalet var ett par artiklar där man i förtäckta ordalag anklagade Lukasjenko för mord. Artiklarna syftade på de journalister och oppositionspolitiker som har försvunnit spårlöst.
Idag arbetar Paval Mazhejka som talesman för den demokratiske oppositionsledaren Aleksandr Milinkevich. Mazhejka tar emot i sitt lilla centralt belägna kontor i Minsk. På väggen bredvid hans skrivbord sitter en stor vitrysslandkarta där vit-röd-vita flaggor märker ut alla platser där oppositionen finns representerad: i stort sett hela landet. När Mazhejka tänker tillbaka på de där händelserna 2001/2002 har han svårt att förstå hur ett par artiklar kunde få så avgörande konsekvenser för hans liv.
- Jag skrev en text där jag ville ge en allmän bild av min drömpresident. Min drömpresident skulle värna om sitt folk, inte hota eller skada oppositionella. Det jag skrev var ingen öppen kritik mot Lukasjenko. Jag hade inte kunnat ana vad det skulle leda till.
Pahonja belades med utgivningsförbud. Markevitj och Mazhejka dömdes till straffarbete. Två år för Markevitj, två och ett halvt för Mazhejka. Mazhejka skickades till ett arbetsläger i sydöstra Vitryssland.
- I sju månader bodde jag tillsammans med 90 andra i en barack med galler för fönstren. På dagarna fördes jag till ett sågverk där jag fick klyva ved.
Efter frigivandet startade Mazhejka och Markevitj en ny tidning som de lät trycka i Smolensk. Men besväret med att forsla tidningen 44 mil i vardera riktningen, att sprida den för hand, och svårigheterna att hitta en kontorslokal gjorde att de till slut gav upp. Enligt Mazhejka ser framtiden mörk ut för medierna i Vitryssland. Han skakar på huvudet och ler.
- I min hemstad Grodno, som är den femte största staden i Vitryssland, finns det ingen fristående media att tillgå. Jag tror att jag gör större nytta i min nuvarande position, än som journalist.
Eftersom oppositionens möjligheter att sprida sina budskap via medierna är starkt begränsade, får man använda sig av andra vägar.
- Först och främst delar vi ut flygblad i brevlådor. Sedan har vi Internet, som faktiskt når ut till cirka 30 procent av folket. Milinkevich åker ut och pratar med folk. Men det är klart, jag vet att allt vårt opinionsarbete tillsammans inte motsvarar en enda minuts effektiv sändning från en statlig tv-kanal.
För frihet
Belarusian Student Association, BSA, den vitryska studentföreningen, har sitt huvudkontor i en brun tegelbyggnad. Det ligger inträngt mellan andra bruna tegelhus och några höga träd som knoppas i vårsolen. Mellan träden står en bänk, på bänken sitter en uniformerad polis och stirrar rakt framför sig.
- La du märke till polisen? frågar Anastasia Shamrei, från BSA:s styrelse, när vi träffas lite senare. Officiellt så bevakar han ambassaden på andra sidan gatan, men vi vet att han också håller koll på vilka som kommer och går från oss.
- Dessutom är vi 99 procent säkra på att KGB buggar kontoret, fortsätter Jaugen Ivaniuk, ordförande för studentföreningen. Det är därför vi tycker om när våren kommer och vi kan hålla fler av våra möten i parker och caféer, som här.
Vi befinner oss i Gorky Park, den största parken i Minsk. En utlöpare av floden Svislotj slingrar sig genom grönområdet. Det glittrar i kanalerna och vitsippor lyser i gräsmattorna. Anastasia och Jaugen har valt ut ett bord i en cafépaviljong och beställt in ett par koppar svart te.
BSA är den enda studentorganisationen i Vitryssland och har cirka 350 medlemmar. Deras huvudsyfte är att värna om studenters rättigheter. De ger ut en studenttidning i Minsk och hjälper lokalföreningar runt om i landet att ge ut egna tidningar. Alla de som arbetar på huvudkontoret i Minsk har blivit kallade till milisen för förhör och flera har suttit i fängelse.
- Vi är inte en politisk organisation, säger Jaugen. Medlemmarna är kanske politiskt aktiva, men organisationen ägnar sig i första hand åt sociala frågor. Det är därför det är så överraskande att vi har så mycket problem med myndigheterna
Anastasia Shamrei har fyra vit-röd-vita oppositionsarmband i plast runt handlederna. Samma budskap på olika språk: "för frihet". Hon plockar upp en studenttidning ur väskan och lägger den på bordet.
- Det här är vår tidning. Alla som skriver för den gör det under fejkade namn. Ibland vill folk gå ut med sin egen identitet, men det brukar vi avstyra, för deras egen säkerhet.
Anastasia vet vad hon pratar om. Till och med februari i år studerade Anastasia journalistik och pedagogik på universitetet i Minsk. Vid sidan om, i hemlighet, engagerade hon sig i studentföreningen och arbetade som redaktör för pedagogiska institutionens tidning.
- I ett år lyckades jag kombinera mina intressen ostört. Men så en dag i vintras kom ett brev till rektorn för min institution som avslöjade vad jag gjorde.
Det dröjde inte länge innan Anastasia började märka att hon blev skuggad på stan, och ana att hennes telefon var avlyssnad av KGB. Inom kort blev hennes föräldrar uppringda av rektorn som sa att om de ville fortsätta se sin dotter i livet måste de se till att hon lämnade universitetet. Sedan blev Anastasia själv kallad till rektorn för samtal. Hon fick höra att hon var ett störande moment på skolan, att folk inte kunde andas när hon var i närheten, att det skulle vara bättre för alla om hon slutade. Hon uppmanades att frivilligt ge upp sin studieplats, men vägrade.
- Samtalen fortsatte i flera veckor. Det var en psykisk terror; de försökte bryta ner mig långsamt. Men jag blev stöttad av mina föräldrar som sa att jag skulle hålla låg profil och fortsätta förbereda mina examina i lugn och ro.
Men när examinationsdagen kom blev Anastasia underkänd- och relegerad. Trots att hon varit en av de bästa eleverna på institutionen.
Dörren slår till bakom några gäster som glömt att stänga efter sig och en kylig vindpust drar genom paviljongen med doften av jord och spirande påskliljor. Anastasia har berättat hela sin historia utan att verka det minsta illa berörd, hon bara ler åt de mest absurda detaljerna.
- Det här är typiskt för hur myndigheterna jobbar. De relegerar aldrig en elev av politiska skäl, bara av akademiska. Du kan till exempel bli avstängd för att du missat fem föreläsningar, trots att andra kan missa femtio utan att få en anmärkning.
Jaugen nickar instämmande. Han har liknande erfarenheter bakom sig: läste marknadsföring och blev underkänd i slutproven, trots att han bara haft toppbetyg innan.
- Vår regering behöver inte studenter som kan tänka själva. De är för svåra att kontrollera, säger Jaugen.
Som en våg
Sedan Lukasjenkos tillträde vid makten har flera hundra elever blivit avstängda från universiteten på liknande sätt. Orsaken kan vara att man skrivit för en ickestatlig tidning, eller engagerat sig i en ickestatlig organisation. Och den som en gång har blivit avstängd har inget hopp om att komma tillbaka. Trots det, och trots att Anastasia hade pluggat i tre och ett halvt år, och aldrig fick ut sin examen, ångrar hon inte att hon började engagera sig i BSA.
- Nej. Innan var jag som en våg. I ena handen hade jag universitetet, en avslutad utbildning, meriter, jobb. I den andra hade jag det oppositionella engagemanget. Det är först nu som jag kan ägna mig helhjärtat åt mitt engagemang.
Enligt Anastasia och Jaugen är utbildningen på universitetet föråldrad och konservativ, man får sällan några chanser att tänka själv. På frågan om kritiskt tänkande uppmuntras i journalistutbildningen skrattar Anastasia rakt ut.
- Den enda kritik som får förekomma är kritik mot oppositionen, eller mot EU. Lukasjenko och regeringen är helgon. Vitrysk journalistik är i ett sådant stadium idag att den knappt kan kallas journalistik över huvud taget.
Jaugen kommer tillbaka till sin plats. Han har varit uppe och försiktigt stängt igen dörren om våren. Han skrattar också.
- Vårt samhälle får aldrig kritiseras. Jag skulle faktiskt vilja bo i det där Vitryssland som de presenterar på tv, för det är så fantastiskt ofelbart så det är helt otroligt.
Katja heter egentligen något annat.
Fakta Vitryssland
Invånare: 10, 3 miljoner
Huvudstad: Minsk, 1, 8 miljoner
Sjävständigt från Sovjetunionen 1991.
Alexandr Lukasjenko är president sedan 1994. Omvalen 2001, 2004 och 2006 har bedömts som odemokratiska, bland annat på grund av röstfusk och oppositionens begränsade möjligheter att nå ut med information.
För att läsa mer och se bilder, klicka här
